-

Hej!

Idag har jag har jag gjort något som jag trodde jag aldrig skulle kunna göra. Jag sprang 8km! För en månad sen fick jag håll efter att jag gått två km... jag är riktigt stolt över mej
 själv! Jag trodde verkligen inte det om mej själv, trodde inte jag hade de i mej!
Mycket man inte tror om sig själv... undra vad det finns mer som jag inte tror att jag någonsin skulle kunna klara fast jag faktiskt skulle det? Jag bara la min envishet på att röra benen och dom lydde...
Helt otroligt!

När man springer... så flyger tankarna runt i huvudet...  jag tänker på ett sätt som jag inte gjort tidigare! Inte lika flyktigt och svävande... inte lika ofokuserat! Saker och ting blir bara mer klart!
Med andra ord jag måste fortsätta med det här!
Då och kanske bara då... kan jag få lite klarhet, och kanske till och med hitta ut ur labyrinten!

Regnet har öst ner länge här nu... jag har legat under en filt med fönstret på glänt lyssnat på regnet och kollat på en film! En ovanlig ro har legat över hela lägenheten ikväll! Inget har saknats, ingat har fattats bara allt har varit helt rätt!

Snart ska jag gå och lägga mej... krypa ner under täcket och lyssna på min band bok, den börja så bra men har nu kommit på villospår och jag väntar med iver på att den ska komma tillbaka på rätt köl! Jag menar det är ändå 10 timmar kvar att ta sig genom och jag skulle uppskatta lite klarhet någon gång under det som följer!

En tanke som slog mej... efter att jag tittat färdigt på en ur romantiska film som alltid får mej att drömma om en prins på vit häst som ska komma och förtrolla mej med sin charm va....

Att det finns den rätta för oss alla... det är inte bara en illusion, inte bara en romantisk dröm som småflickor har! Problemet är ju bara att hitta varndra! Alla jagar vi runt så mycket i vårt sökande efter denna! Men vad skulle hända om man bara står still? Är det inte lättare att då bli funnen?
En del av perfektionen med en man är ju att han hitta just mej... och han aldrig vill vika från min sida igen! Att han ser det perfekta i alla min imperfektion!

Jag erkänner.... jag är hopplöst romantisk... och kan inte sluta tro på kärlek! Och när jag är redo, och tiden är rätt, då och först då kommer han finna mig!

Det enda som va kvar efter att dom öppna pandoras ask va ju hoppet... vad finns där mer att göra? Än att hoppas!



Gonatt min skatt....

/ S