Utkast: Maj 25, 2011








                                                    




Om motiveringen inte är vad den borde, och självkontrollen inte längre kan kontrolleras, när upp är ned och ned är upp och livets poesi består av en ondskefull varg på jakt efter ett lamm...

När livet verkar gå vidare med dig i handen utan rim... utan reson, när din vädjan om nåd talas inför döva öron...

När klockan ringer och det verkar vara fel tid, när maten serveras utan hunger, när telefonen ringer och fel person svarar.
När du är så nära att det ska bli rätt, men med en hårsmån marginal så stupar du med huvudet före ner i dyngan och av förnedringen över ditt misslyckande och misserabla fall så väljer du att stanna med huvudet under mark så länge du för ditt blotta liv kan hålla andan.
Så länge man kan stå ut med doften, tills allt blod i ditt huvud exploderar in i små partiklar och lämnar ditt ansikte i ett sorgligt kaos som inte kan döljas ens för den blinde.
När kroppen är som en seg lång lina som verkar tänjas ut mer för varje steg du tar, och lämnar dig tunnare och tunnare tills du till slut är genomskinlig... full av maskhål full av uppenbart förakt och missnöje och din förmåga att le känns som en krigslysten samuraj uppklädd i krigsdräkt och törstig på att bloda sitt svärd...
 
Dröm och verklighet smälter samman i ett förvirrad virrvarr av konfunderingar och kaos... När du faller, verkar upp va ned.... Berget upplevs som den djupaste dal... svart är vitt och vitt är svart... natt blir till dag, lätt blir svårt, sorg blir glädje....
Glaset du dricker skapar ett vattenfall i din strupe som faller och forsar och brusar så högt att du inte längre kan höra fågelkvittret i dina öron... se himlen i din ögon eller känna doften av moln i din näsa..
Allt som hörs och syns och känns är brus... tumlande virvlande vackert brus...
 
Det enda som kan skapa en svag känsla av verkligheten är känslan av en hand mot din hud... varmare och lenare än känslan på din egen kropp...
Förtvivlan och desperation i den passion som upplevs när handen glider ner mellan dina ben, flinka fingrar som letar sig djupt in i ditt innersta med våldsamhet för att nå sitt djup, nå sitt mål! För att skada för att tillfredställa för att ge och för att ta...
Den stunden då alla tankar tystnar och bara här och nu existerar, när ord inte längre behövs när allt som finns är värme puls och djup anning....

Varje dag smälter jag inte in lika bra... 
Idag va en sån dag!







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0