-

Snälla bli min igen
nej, låt det va som i en film
snälla bli min igen
låt mig va kvar
ja, låt det va 

 Har du känt det någon gång... den där starka känslan man kan få.. snälla bli min igen! När man känner att man kan gå ner på knä tigga och be kräla i stoftet och inte ens beklaga sig!
Tror att dom flesta har känt såhär i alla fall en gång i sitt liv... men sen kan man ju ta det till sin yttersta spets.  Kärleken som man kände så starkt kan ju faktiskt börja dö på riktigt, och då kan man börja klamra sig fast i känslan istället för personen i fråga. Är de den totala illusionen att inbilla sig att man bara kan bli riktigt kär en gång i livet? Eller har vi en som vi bara tokfastnar för... nya kan komma och gå men det är ändå bara den där enda som riktigt någonsin betydde något i alla fall?? Eller är alltihopa bara en romantisk dröm?

Ibland är det kanske bara behovet av trygghet som gör att man vill krypa in i den där falska bubblan och mysa till sig, man kan ju till och med tänka att ja, jag vet att det här är knas och jag ska ut men men men och sen lite mer men men men!!!!

Jag har bara ett enda men kvar nu!

Men vad händer när bubblan gått sönder då??

Hej!

Jag vill ta er med på ca en timme av mitt liv. Försöka vara så tydlig som möjligt, verkligen blotta mitt innersta för idag börja jag starkt misstänka att jag är inte som alla andra, och alla andra är inte som jag, och det sättet som jag råkar vara på råkar nog samtidigt inte vara helt... som det ska!

Det handlar om att handla… plats i denna verklighet är Ekholmen centrum… jag går mot kundvagnarna och redan där börjar det. Var ska jag handla Willys – för det ger mej gott samvete för att jag är ekonomisk.
Eller ska jag ta signalen – för det känns lyxigare och jag som är sjuk är värd det! Alltså som ni hör smyger sig shopphollicen sig in redan här. Och vi är inte ens inne i centrumet än. Jag står där med min lilla plast femma som det skriker ica maxi om. Kommer på mig själv snabbt tänka tanken att tänk om någon inne på willys skulle se den där och tycka att jag är värsta förrädaren som varit på ica innan.... Okej… galning bara ta en vagn blir nästa tanke.

Jag tittar in och ser willys vagnar blandat med ica vagnar. Denna enorma beslutsångest… måste jag gå till ica om jag tar en ica vagn? Morr. Jag blundar och bara går fram till en vagn och tar den. Det blir en ica vagn! Jag går in i centrummet och fokuserar mot Lindex för att slippa att ens få ögonkontakt med någon av dom två små finniga telenor försäljarna som står på min högra sida… undra hur dom tog sig in i centrummet ens, jag menar alla hatar dom där försäljarna. Går vidare och står nu mellan ingången till Willys och ica… fullkomligt slitande i stycken och mot bättre vetande så knycker jag till fort och går in på ica. Så fort att jag missar att ta med mej en scanner in… så smiter ut igen drar kortet i scannern och står där som en idiot och glor för det är helt omöjligt att se vilken som blev min… AHA!!! Hitta den och känner mej lite som Sherlock Holms för ett ögonblick!

In igen in i affären sliter åt mig påsar och börjar shoppa… Och nu börjar den här grejen som jag gör när jag handlar! Livsfarligt när jag handlar själv för då kan jag börja prata högt om det. Så tänker jag…

Okej – vad ska jag ha… jo tomater! Okej så tänker säkert dom flesta men sen kommer det till min bit… till dess att jag fått tag i tomaten så tänker jag… tomat tomat tomat tomat tomat tomat tomat tomat! Så då va den i handen vidare… gurka gurka gurka gurka gurka gurka gurka… Och sådär håller jag på mellan alla varor, som att jag är livrädd att glömma bort vad det va jag tänkte på.

 Vissa saker kan få mig att tappa fokus dock… som ex när någon bryskt puttar undan min vagn… vilket händer ofta! Antagligen så är jag expert på att placera vagnen exakt där alla andra ska vara. Fantastiskt vilka gåvor man har fått! Vissa saker är man ju vara bra på och jag antar att detta är en av mina…
Den lilla tanten… och nu menar jag verkligen den lilla… hon som är typ 1,50 lång och det är inräknat hennes bruna pumps som hon köpte på rean 1993 men som med lite spott och brun skoputs fortfarande gör susen när det ska shoppas med hennes underkuvade man som på nått sätt ansvarar för varför varan hon vill ha alltid är slut på hyllan när hon vill ha den! Fantastisk dialog tro mej ni missa nått. Och just en sån grej kan få mej att för en liten stund sluta upprepa nästa vara som jag har i sikte!

Ett annat exempel är när jag ska gå mot kassan och betala… jag ser… En kvinna hon är gigantisk! Jag menar inte fet som en ko, ne hon är ett hus! Ett litet hus kanske men dock som ett hus. Hennes enorma röv som breder ut sig i dom för korta bruna slita manchester byxorna får mej att minnas att jag glömt nått... skulle köpa godis till barna. Ser detta lilla hus stå och plocka i sig bland delikatess godiset… hör mig själv säga att det där är verkligen inte nödvändigt för dej gumman! AHHH vilken elak människa jag är som tänker så… men jag är samtidigt tacksam för att hon finns! Annars hade jag fått åka till affären en gång till! När jag plockat åt mej godis som jag vill ha så smyger jag upp och liksom försöker ställa mej bredvid henne… Det skulle få plats tre såna som mej i det där… skulle funka som ett två mans tält helt klart bara man gillar varandra!  Hon tittar upp på mej medans jag står där med tappad haka och filosoferar om ett två mans tält… Men hennes blick rycker mig tillbaka till verkligheten och jag lyckas göra det där totalt uppenbara rycket, ni vet jag-har-stått-och-stirrat-på-dej-rycket! Förfärligt retsamt måste jag säga…

Skyndar vidare till kassan betalar mina varor och chockas över den höga summan det gick på, svär och drar fram mitt kreditkort som jag har ett väldigt passionerad hat/kärleksrelation till!! När jag väl betalt och kommer ut från kassan med min vagn så kommer nästa person som fångar min uppmärksamhet, den som får mig att tappa fokus på hur jag ska göra för att ta mig förbi Telenor grabbarna…

Hon ser ut som ett trä i ansiktet, hon kan max vara en meter lång skulle inte tro att hon har några armar heller och sitter i rullstol… det här är ju verkligen ett av naturens elaka skämt! Som den bebismentalitet jag ibland råkar besitta så kan jag inte sluta titta på några sekunder heller… och detta räcker… denna lilla stund borta från här och nu så hör jag… – Ursäkta damen! Vad vet du om Telenor!?
DAMEN!!! Vad i hela jävla helvetet hur gammal ser jag ut och vara!? Dö Telenor dö känner jag då!  Men som den gamla vanliga Sara jag brukar vara, ni vet den där typen som tagit den upp i stjärten för många gånger… så bara ler jag mot honom och säger – Nej tack!

När jag äntligen kommer ut på parkeringen och sätter mig i bilen så tittar jag upp… förbi mej går träansikte med sin personliga assistent och bakom dom kommer Hus kvinnan! Ibland kan en tripp till ekholmen centrum få mig att känna mej som Alice i underlandet, ibland är bara allt så konstigt!






tills näåsta gång....

Måndag morgon.... det spö regna på morgonen och jag gav mej själv 20 min kvar i sängen och lyssna på regnet och fundera lite på livet.
Läste en artikel till frukost om Ingvar Kamprads barnbarn som jobbar på ikea och inte kommer få nått arv efter honom. På frågan om hur hon känner iför det så svarar ho. Nej det gör inget jag får mitt lönekuvert varje månad och jag är nöjd med det! Min första tanke va
-Fan så bitter jag skulle vara!!





Sen har den där tanken följt mej hela dagen. När en kollega kommenterar på att hennes man är så nöjd med sitt, och inte begär så mycket mer.
Hur vi tjejer ofta konstaterar att killar nöjer sig med så lite! Många som vill att sin respektive ska ha ambitioner om att göra nått mer med sitt liv!
Men vad hände med att stanna upp och njuta lite! Tänk va skönt att inte vilja vinna miljonen, inte drömma om matriella saker, och bara känna att allt är ju bra som det är! Att inte vilja ha mer, inte drömma sig bort till nått annat! Utan vara här och nu, och tacksam för att det är så bra som det är!
Tänk va skönt det skulle vara bara inte tänka så mycket överhur saker ska bli och kunde bli eller kunde varit OM OM OM!! utan bara slappna av glida med och va nöjd och njuta!




Vi hörs!

Note to self!

 

Om du har nått att säga! Så säg de! Stå rak i ryggen tveka inte en sekund på att det du har att säga är mindre värt än någon annan i rummet! Alla har vi levt olika liv och har våra olika historier och det som är rätt för dig! Kanske inte måste vara rätt för mig, men du har likväl rätt till din åsikt!  En sak som enligt mig borde ta med då är en enda viktig sak! Stå för vad du säger! Göm dig inte bakom en dator, bakom en mobil med sms eller ett mail! Informationen förlorar sitt värde, respekten sjunker och saker och ting kan så otroligt lätt misstolkas!

Om man känner att man vill berätta något eller kanske berömma någon eller kritisera någon så får man absolut göra detta! Men avsändare hjälper till att bedöma informationen! Och känner du kanske att du inte riktigt vill stå för det du säger och vara anonym, då ska man kanske överväga en gång till om man vill dela med sig av detta! Och ska man vara anonym så kanske man ska se till att vara det helt och hållet. Vilket kan vara svårt i en sådan datoriserad värld där allt man gör loggas mer eller mindre! Så anonym känns i dagsläget knappt ens som en möjlighet att välja! Utan då kvarstår två alternativ! Säg vad du tycker ärligt! Eller säg inte alls!

Att det är bra att tänka på vad man säger innan man säger det, det är något jag jobbar med varje dag, med blandade framgångar! Ibland hoppar orden ut utan att man tänker sig för alls, den självinsikten måste man ha. Och man måste ta med sig detta när man pratar med andra och förstå att andra kan vara precis lika plumpa i det dom säger och inte döma andra så hårt! Att försöka döma andra som man själv vill bli bedömd. Vilka visa ord och oj så svårt att förverkliga!

Att tänka på när du läser vad jag skriver att det här är mina funderingar från mitt eget perspektiv, och ska inte blandas ihop med allmän fakta!